REMISSVAR på remissen ”Förslag till föreskrifter om säkerhet vid slutförvaring av kärnavfall” nr 5.1-990760

 

Miljöförbundet Jordens Vänner har som remissinstans tagit del av ovan nämnda remiss och har följande kommentarer att lämna. Kommentarerna ges under respektive kapitelrubrik.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner
1 §: I paragrafen och vidare i föreskrifterna delas slutförvarets tid upp i uppförande, drift och förslutning. Efter förslutningen av slutförvaret anses det inte vara i drift. Här anser Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) att ett stort tanke- och systemfel begås, som för övrigt präglar slutförvarsplanerna i stort. Att vilja försluta ett förvar och lämna det utan kontroll och uppföljning är inte ett ansvarsfullt handlande. Så länge det radioaktiva innehållet innebär fara för liv måste det betraktas som aktivt och varande i drift. Ett slutförvar är ett gigantiskt framtidsexperiment, innehållande radioaktiva ämnen och reaktioner som ej förekommer naturligt, som behöver en noggrann övervakning under oöverskådlig tid. Inte bara p g a farligheten, utan också p g a att en ständig kontroll skärper vårt medvetande om vad vi åstadkommit för risker – och fortsätter att göra – med vår energiförsörjning. Genom att ta ansvar fullt ut för konsekvenserna och kalkylera med en fortsatt bevakning även efter förslutning får också ”framtiden” rättvisa signaler om riskerna med slutförvaret. Sålunda anser MJV att det är oansvarigt att upphöra med driftövervakning och underhåll efter förslutning och menar att det är allvarligt att föreskrifterna inte behandlar och ställer krav på åtgärder efter förslutning. Högaktivt kärnavfall kan varken gömmas eller glömmas!

Föreskrifterna gäller för ”slutförvar i berg”. Här infinner sig spontant frågan som vi i miljöorganisationerna upprepat länge. Hur kan så mycket arbete läggas på att utreda föreskrifter m fl dokument när det ännu inte finns någon beslutad metod? Förvisso kan hävdas att utarbetandet av säkerhetsföreskrifterna är en del av utarbetandet av en metod – KBS-3, men varför satsas det då ej lika mycket resurser på att ta fram säkerhetsföreskrifter för andra metoder än bergförvar, t ex förvar ovan jord. SKI som myndighet måste ju ändå arbeta med beredskapen att olika metodbeslut kan fattas och bör därför arbeta med att ta fram säkerhetsföreskrifter för olika slutförvarsmetoder. MJV anser att det investerats alldeles för mycket pengar och prestige i KBS-metoden. Det är hög tid att ta regeringens ord om utredning av alternativa lösningar på allvar.

2 kap. Grundläggande säkerhetsbestämmelser
1 §: Efter förslutningen ska säkerheten upprätthållas genom ett ”passivt barriärsystem”. MJV anser att det innebär alldeles för stora risker för människor, djur och natur och förespråkar istället ett aktivt förvarssystem, med övervakning, möjlighet till ingripanden och förändringar samt kompletteringar av barriärer.

3 kap. Konstruktion och utförande
3 §: Åtgärder som vidtas för att ”underlätta” övervakning och återtagning av deponerat kärnavfall och som ”inverkar på säkerheten” ska redovisas. MJV anser att det alltid är viktigt med redovisning men ställer sig frågande till varför övervakning ställs i sådan motsats till säkerheten i paragrafen. Med hänvisning till tidigare resonemang menar vi att övervakning är en viktig del av säkerheten och inte ett hot mot säkerheten.

4 kap. Säkerhetsanalys och säkerhetsredovisning
1 §: Denna paragraf föreskriver att säkerhetsanalysen ska hållas aktuell så länge slutförvaret är föremål för driftövervakning och underhåll. Med hänvisning till ovan förda resonemang menar MJV att en säkerhetsanalys och ett säkerhetsstudium även måste hållas aktuell(t) efter en ”förslutning”. Ny kunskap och nya omständigheter kan leda till omvärderade analyser och scenarier. V. b. begreppet förslutning hävdar vi att det inte kan och får innebära en definitiv förslutning. Detta av redan nämnda skäl såsom att ny kunskap och teknik kan komma, oväntade processer kan sätta igång och inte minst för att en kontinuerlig bevakning ska kunna hållas.
                                                            
2 § (4 kap)
Här föreskrivs att en säkerhetsanalys ska omfatta minst 10.000 år. MJV finner det märkligt att en analys kan inskränkas till denna ”korta” tid när beräkningar visar att det högaktiva kärnavfallet kommer att ha mycket hög farlighetsgrad i minst 100.000 år. Med försiktighetsprincipen som glasögon är det viktigt att ta ett förvaringsexperiment på största allvar och inte underdriva farorna.

***************************************************************************

Här följer kommentarer till:
”Allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna om säkerhet vid slutförvaring av kärnavfall”

1 kap 1 §
Med hänvisning till våra synpunkter på ”Förslag till föreskrifter” vill MJV återigen påpeka att vi är kritiska till att inte anse ”ev.” övervakning efter förslutning som driftövervakning. Detta är en fråga som inte har med ordval att göra, utan som har betydelse för hur man värderar riskerna med ett slutförvar samt hur mycket resurser som satsas på att täcka kostnaderna för kärnavfallshanteringen i stort. Kärnavfallsproducenterna (reaktorägarna) står idag inte för kärnkraftens totala kostnader. Att planera för passiv bevakning istället för aktiv är ett sätt att blunda för de verkliga kostnaderna.

1 kap. 2 §
I paragrafen står att läsa att en inneslutning av radioaktiva ämnen av en enskild barriär inte behöver vara fullständig. Här anser MJV att det absolut måste vara en strävan att inneslutningen är fullständig. Radioaktiva klyvningsprodukter är främmande ämnen i vår biosfär!

I sista stycket står: ”För slutförvar i berg utgör berget i sig själv en naturlig fysisk barriär.” Här framkommer, menar vi, ytterligare ett allvarligt tankefel. Att betrakta berg som en mekanisk barriär och inte som en levande del av vår planets organism är ett betraktelsesätt som vittnar om okunnighet om ekologiska samband. Berg och berggrund är dynamiska och förändras ständigt genom rörelser!

2 kap 1 §
Paragrafen avslutas med att ”förhållanden” exemplifieras som ska vara vägledande för val av plats och djup för ett förvar. De förhållanden som nämns är temperatur, vattenföring, bergmekanik och geokemi. MJV vill komplettera listan med geodynamik och seismologiska data.

 

4 kap 1 §
Paragrafen behandlar hur ett slutförvars säkerhet kan analyseras genom att utgå från möjliga scenarier. Följande står att läsa: För dessa scenarier bör det visas att konsekvenserna är tolerabla i förhållande till de krav på skydd av människors hälsa och miljön som har utfärdats av SSI. MJV anser att bör absolut ska bytas ut mot skall. (I samma paragraf i föreskrifterna står det uttryckligen skall.)

Inre och yttre betingelser som har betydelse för slutförvarets funktion räknas upp. Bland de inre egenskaperna står ”egenskaper hos omgivande berg med därtill knutna processer”. MJV instämmer häri och vill speciellt trycka på att dessa egenskaper kan genomgå förändringar. ”Bergförändring” är, menar vi, i sig en ”inre betingelse”.

Under underrubriken ”Huvudscenariet” står det att det bör grunda sig bl a på ”realistiska” antaganden om de inre betingelserna. MJV tror det är oklokt att använda ord som realistiska i detta sammanhang, eftersom det signalerar att kunskapen är större än den är. Bättre med ”troliga”.

Under underrubriken ”Restscenarier” nämns för första (?) gången det faktum att det finns alternativa metoder för omhändertagande av kärnavfall. Det är illa att inte alternativa metoder får högre status i denna remiss än att de nämns i en parentes under rubriken restscenarier, anser MJV.

Under rubriken ”Sannolikheter” står att läsa att det är nödvändigt att underbygga resonemang om sannolikheter för att olika beräkningsfall ska inträffa. Det kan man göra genom att använda olika metoder, t ex bedömningar av flera av varandra oberoende forskare. Här hävdar MJV att det är lika viktigt att bedömningar görs av forskare som står oberoende av kärnkraftsindustrin!

4 kap. 2 §
På flera ställen i denna paragraf beskrivs att ett sätt att bedöma slutförvarets säkerhet och skyddsförmåga är att jämföra farligheten hos slutförvarets innehåll av radioaktiva ämnen med farligheten hos radioaktiva ämnen i naturliga förekomster. Men, som vi påpekat innan, är farligheten en annan när det handlar om fissionsprodukter än när det handlar om naturligt förekommande radioaktiva ämnen! MJV anser att sådana jämförelser inte är hållbara.

I paragrafen konstateras att en säkerhetsanalys kan behöva omfatta scenarier som tar hänsyn till klimatförändringar. Här är ordet kan alldeles för svagt. En analys måste ta hänsyn till ett sådant scenario, hävdar MJV.

Ett annat konstaterande som görs i paragrafen är att nästa glaciationscykel beräknas vara » 100.000 år. Utan att ha djupa egna faktakunskaper i just detta ämne blir vi något förvånade då vederhäftiga källor brukar hävda 3-4-siffriga tal?!

”För tider upp till 1.000 år efter förslutning ligger i enlighet med SSIFS 98:1 dos och risk beräknade för dagens förhållanden i biosfären till grund för bedömningen av slutförvarets säkerhet och skyddsförmåga.” (stycke 3) Mot detta ställer sig MJV kritiskt, då dagens gränsvärden för dos och risk t ex bygger på dagens kunskap såsom den tolkats av dagens kontrollmyndigheter. Kunskapen om t ex lågdosstrålning och miljöeffekter överhuvudtaget växer och kommer att förändra synen för oss mycket på 1.000 år.

4 kap. 3 §
Slutligen vill vi kommentera påpekandet att giltigheten av fakta bör styrkas genom hänvisning till vetenskaplig litteratur bl a. Här är det viktigt att tänka på att ordet vetenskaplig bör tas på allvar. Att vetenskaplig måste innebära fri från ekonomiska intressen såsom kärnkraftsindustrin t ex. Vidare att en ”second hand-opinion” inom den vetenskapliga världen ytterligare stärker giltigheten av en uppgift eller teori.

Oktober 2000
Elisabet Ahlin