Reserapport från besök i Kiev den 1 till 9 april 2010

Det visade sig inte lika lätt som förra gången att få de rätta kontakterna. Då -- år 2002 liksom nu -- hade jag sällskap med konstnären och fotografen Ann Andrén. Vi fick den gången all tänkbar hjälp av läkaren och kirurgen Andrej Kvatjenjuk. Vi fick träffa barnen – hans patienter – vid flera tillfällen. Likaså ordnade han för oss ett sammanträffande med vice direktör Valerij Teresjtjenko varvid han själv hjälpte till som tolk. Där fick vi en hel del statistiska uppgifter. Inför den här resan försökte jag vid ett flertal tillfällen att från Sverige få kontakt med Kvatjenjuk utan att lyckas. Vår värd i Kiev Viktor som för övrigt själv är läkare, kunde dock till slut få en snabb kontakt med denne upptagne man, som meddelade att vi kunde komma vilken morgon som helst klockan 8.00. Vår första dag i Kiev som var långfredag inledde vi således med en rivstart. Vi fick skjuts ut till Endokrinologiska institutet där vi höll till förra gången. Så småningom fick vi också träffa vår läkare, en något mera sliten men fortfarande vänlig och tillmötesgående Andrej Kvatjenjuk, för ett kortare samtal. Han kände igen oss från förra gången men däremot inte bilderna på barnen, vilket han förklarade med att det var så längesedan och att han har ungefär femtio patienter åt gången. Själv behandlar han mest vuxna numera. Antalet barn med sköldkörtelcancer har minskat betydligt. Det pågår en babyboom här, berättade han. De flesta som föds är glädjande nog friska, men faktum kvarstår att de som en gång utsatts för radioaktiv strålning alltid är i riskzonen om de exempelvis utsätts för stress eller annan påfrestning på organismen. Vår kirurg hänvisade till barnavdelningen som förestås av en viss Natalja Sprintjuk.

 

Vi fick sitta en god stund i väntrummet och såg en del små patienter i korridoren. En åttaårig flicka Darina – Dasja – närmade sig oss ett par gånger men ville inte bli fotograferad. En liten mycket orolig pojke sprang av och an i korridoren. Han kunde högst vara fyra år. Jag såg också hur en lite äldre flicka glad i hågen fick lämna sjukhuset i sällskap med sin mamma. Mittemot oss i väntrummet satt hela tiden en man djupt försjunken i sömn. Han väntade på att hans lilla flicka skulle genomgå någon operation eller behandling. Jag kan föreställa mig att han åkt långa vägar och att han nu var alldeles utmattad av oro och trötthet. Sjukhuset betjänar ju inte bara Kiev med omnejd utan en mycket större del av Ukraina. Sjukhuset i sig var sig likt, det vill säga ganska slitet och i våra ögon omodernt, utom att det i foajén tillkommit en dator.

Så fick vi då träffa läkaren som förestod barnavdelningen Natalja Sprintjuk inne på hennes tjänsterum. Vi presenterade oss och visade återigen bilderna på ”våra barn”. Vi kunde tala om för henne att jag under tiden haft kontakt dels med mamman till Maxim då 13 år och dels med pappan till Sergej då 15 år. Om Sergej vet vi att han hade metastaser. Hur det är idag vet vi inte. Jag hade inför vårt besök i Kiev tillskrivit pappan men inte fått något svar. Genom Maxims mamma vet vi att pojken avled redan i februari 2005. Hans operation hade inte lyckats så bra – han hade andningssvårigheter – och när så en allvarlig förkylningsinfektion tillstötte klarade han inte det.

 

Läkaren kände igen ett av barnen, Vika som var nio år då. ”Hon är min patient och kommer på regelbundna kontroller var tredje månad.” Hon är dessbättre frisk nu, tänker söka in vid universitetet i Kiev och studera kinesiska för att utbilda sig till tolk. Vi insåg att vi inte skulle kunna få träffa henne. Vi frågade efter statistik, men det hade hon ingen. Hon själv var inte så intresserad av den sidan av saken. Hon hänvisade vidare till en viss Galina Sosnovskaja som förestår Kuzlova – en organisation för barn – och letade efter viss möda fram ett telefonnummer. (Där fick inom parentes sagt aldrig någon kontakt trots upprepade försök.)

 

Sjukhusbesöket gav ju inte så mycket som vi hoppats. Så vad gör vi nu? Vi bestämde oss för att försöka komma ut till Tjernobyl.

 

En del av morgonen och förmiddagen denna påskafton den 3 april ägnade vi åt att reda på hur man kommer till Tjernobyl. Resorna dit var näranog fullbokade trots att de kostar 160 dollar för en dagsresa till zonen inklusive engelskspråkig guide och en ”ecologically clean dinner”. Vi hade egentligen ingen lust att betala sådane ockerpriser för något som var allt annat än en nöjestripp. Dessutom hade Ann en kontakt i Kiev som lovat fixa en betydligt billigare privatresa dit. Det som till en början hette ”no problem” visade sig så småningom vara jättestora för att inte säga oöverstigliga hinder.

 

För att ändå utnyttja tiden passade vi på att ta oss ut till Tjernobylmuseet, beläget inom Kievs hank och stör. Lyckligtvis var det öppet för dagen. Det var ingen upplyftande upplevelse och det kunde man knappast förvänta sig. Det var till att börja med inte lätt att hitta dit – engelskspråkiga skyltar saknades helt och det fanns knappt ens någon på ukrainska. Inte heller museets namnskylt var på något annat språk än landets eget. Ändå omnämns olyckan i museets lilla folder som ”planetarian” – ”the planetarian scale of the Chernobyl disaster”. Dessa rader i broschyren var det enda som fanns att tillgå på engelska. De små böcker och häften som såldes i kassan var samtliga på ryska eller ukrainska.

 

I entrén och i trappan upp till övre planet möttes vi av en mängd skyltar som hängde ner från taket. Varje skylt bar namnet på en by som måst evakueras, i svart mot vit bakgrund. Baksidan var mörktonad och namnet överkorsat med ett rött diagonalt streck. Allt som allt 76 sådana skyltar – byar som utplånats för alltid. Pripjats skylt hängde alldeles ovanför ingången.

 

De tre salarna var minst sagt överlastade med fotografier, en del stort uppdragna, dokument, vardagsföremål av skilda slag, dockor i helfigur föreställande saneringsarbetare. Också här och var en del konstverk, tavlor mest, ”inspirerade” eller snarare föranledda av det outhärdliga i skeendet. Bestående intryck: det går inte att greppa omfattningen av denna händelse. Den har helt enkelt omänskliga dimensioner. Inte att undra på kanske om arrangörerna känt sig tafatta inför uppgiften. Kanske är det ännu för tidigt att kunna strukturera och sammanfatta det nästintill oändliga materialet. Efter att ha sett utställningen frågar vi oss : Vad är slutsatsen? Hur gick händelseförloppet till? Vad var orsaken? Vilka följder fick olyckan? Lite siffror och statistik hade inte skadat. En sifferuppgift fick vi dock: staden Pripjat hade vid tidpunkten för haveriet bortåt 50.000 invånare som alla måst evakueras. På en fondvägg i en av utställningssalarna fanns fyra jättetavlor fulla av små fotografier på barn som alla hade evakuerats.” Vart?” undrade jag och fick svaret ”Till Kiev.” – ”Var bor de nu?” – ”I Kiev”, blev det korthuggna svaret.

 

Mitt i en av salarna fanns en stor långsmal träbåt upphängd. Den var fylld av nallar, dockor och andra leksaker som vi förstod hade tillhört dessa barn. Det var faktiskt det objekt som berörde mig mest. Ann sade detsamma efteråt.

 

Utanför museibyggnaden fanns en ambulans, några hjälpfordon och en tank uppställda. De hade använts vid saneringen efter haveriet, forstod man. Så här långt efteråt såg de ganska harmlösa ut.

 

Annandag påsk den 5 april träffade vi Anns kontakt Olena som lovat och lovat att fixa en resa till zonen men som skjutit upp datum allt eftersom. Hennes chef hade tidigare varit anställd i Tjernobyl och skulle som sagt lätt kunna ordna det har. Nu hette det plötsligt att det hela var olagligt och om de vid gränsbommen inte gillade vår uppsyn skulle de mycket väl kunna neka oss tillträde. Detta gjorde att vi drog öronen åt oss och senare undersökte möjligheterna att ändå kunna åka in i zonen ”reguljärt”.

 

Jag tog ändå tillfället i akt och bad att få intervjua henne och det ställde hon upp på. Olena var 16 år när Tjernobylkatastrofen inträffade och befann sig just då i sin skola i Kiev när nyheten om olyckan spred sig. Många föräldrar tog sina barn ur skolan och evakuerade dem på egen hand till andra delar av Ukraina. De stannade borta ett helt år. Själv fortsatte Olena i skolan som vanligt. Det kanske fattades tio barn av trettio i klassen. Hon verkade inte bry sig alls, varken då eller nu. Och hade aldrig vidtagit några speciella åtgärder exempelvis vad gäller olika matvaror. Hon brydde sig ärligt talat inte ett dugg om kärnkraft heller. Dessbättre hade ingen i hennes närhet drabbats av olyckan. Hade hon varit ute på gatorna i första maj-demonstrationerna alldeles efter olyckan? Det kom hon faktiskt inte ihåg!

 

Då fick vi koncentrera oss på att skaffa dyra men plötsligt så hett eftertraktade biljetter till en Tjernobylutflykt, men de två sista biljetterna försvann mitt framför näsan på oss, Nu började läget bli desperat. Med hjälp av vår oförtröttlige värd letade vi oss fram till expeditionernas kontor, vilket inte var det lättaste, in på en bakgård och fyra trappor upp utan hiss. Vi fick träffa en anställd och satte vi igång operation övertalning, först Viktor, sedan Ann. Till slut meddelade han att det fanns en biljett kvar till den 7 april. Den 8 april, vår sista dag, var allt fullbokat. Jaha, eftersom Ann var fotografen och behövde bilder så måste platsen gå till henne.

 

På vägen därifrån upptäckte vi att vi befann oss alldeles intill Tjernobylmuseet. Vi bestämde oss för att gå in där igen och fråga efter en engelskspråkig guide som kunde svara på lite frågor. Hon var inte där just då.

 

 

Den 8 april den sista hela dagen i Kiev var vi bjudna på borsjtj hem till Natasja. Hennes fästman Igor var också med en stund i början. Natasja är ett riktigt ”Tjernobylbarn” sårillvida att hon föddes samma år som olyckan inträffade. Hon var bara tre månader gammal vid tiden för katastrofen. Jag har träffat henne några gånger genom åren. Första gången var hon inte mer än tre och ett halvt år. Nu är hon en ung, söt och duktig kvinna i arbetslivet. Och mycket miljömedveten. Hon kan exempelvis inte begripa varför Ukraina ännu inte börjat med sopsortering som hon sett i andra länder. Jag hade i förväg frågat Natasja om jag fick intervjua henne och det ställde hon villigt upp på. Igor undrade, liksom många andra jag mött tidigare, varför vi i Sverige är så intresserade av Tjernobyl och jag förklarade för honom hur också vi som bor så långt borta, drabbades hårt och vilka konsekvenser det fått i olika avseenden. Marken var ju beredd hos oss i och med att vi tog till oss Harrisburgkatastrofen och redan då genomgått en folkutbildning om kärnkraft inför folkomröstningen. Igor minns att han som då var tio år, befann sig i Karpaterna vid det aktuella tillfället och att en äldre person rådde honom att inte ligga i solen. Hans familj bodde i Ternopol, en stad i västra Ukraina där man inte hade lika stora känningar av katastrofens efterverkningar. Natasja känner sig glädjande nog frisk och ingen i hennes närhet bland klasskamrater och vänner har heller drabbats på något märkbart sätt, men hon påpekar att många kopplar inte sina olika symptom till Tjernobyl. ”We feel it but we don´t know it is Chernobyl.” Hon och hennes mamma går regelbundet varje år och kontrollerar sköldkörteln.(sköldkörtelcancer är den enda sjukdom som direkt kan härledas till Tjernobyl.) När det stora haveriet var ett faktum tog Natasjas mamma helt resolut sina båda barn och for till den ukrainska staden Kherson där de stannade omkring ett halvår. De kände ingen där från böörjsan men hade tur som hamnade hos en underbar och förstående familj som insåg att det rörde sig om en nationell katastrof. Natasja upprepar också detta sorgliga faktum att allmänheten inte fick veta något på flera dagar och att förstamaj-demonstrationerna fick ha sin gång.

 

Natasja och Igor ska gifta sig den 6 augusti och vill gärna ha barn, helst tre. Man måste tro på livet, men samtidigt menar hon att det är svårt att få ett friskt barn i Ukraina. De gör vad de kan för att hålla sina kroppar rena från gifter. Bland annat dricker det ett speciellt vatten från Morsjyn i västra Ukraina. Helst ska det drickas på ort och ställe eftersom det försämras redan inom en timme sedan man tappat upp det. Hon skjutsar hem oss och när vi tar farväl önskar vi henne givetvis lycka till och hon svarar att hon känner att det här är riktigt och att hon verkligen vill satsa på det här äktenskapet. ”Jag vill satsa på livet och framtiden”.

 

 

Nu avresedagens morgon mitt uppe i packning och avskedstagande ringer någon på värdfolkets telefon och söker mig. Vi förstår först inte vem det är så det blir lite förvirrat, men sedan hör vi att det är pappan till Sergej som förra gången för åtta år sedan var nyopererad. Vi hade ju gärna velat komma i kontakt med far och son. Nu meddelar han att han tyvärr inte kan komma till Kiev. Han bor i Alexandria en stad som ligger ganska långt bort från Kiev. Ja, vi skulle ju ändå resa några timmar senare.

 

Man kan inte påstå att vi är förföljda av tur.

 

Jag har skrivit ett långt förklarande brev och bett om svar på mina frågor, men det lär dröja och det får bli en annan historia.

 

Så sitter jag här med den glättade skrift som Ann hade med sig från Tjernobyl-utflykten. Tryckår troligen 2008, eventuellt 2009.

 

SIP är en förkortning an Shelter Implementation Plan. Sarkofagen kallas här Shelter eller Object Shelter.

 

Ett axplock citat: an accident occurred… the severest…a beyond-design-basis accident… level 7 (severe accident) by INES rating – international scale of nuclear events...

 

Ingen förklaring till olyckan. I fortsättningen redogörs för åtgärder och risker.

 

”Lack of knowledge of large portions of the shelter contributes to some of the most serious risks today”

 

Den är inte jordbävningssäker.

 

Så följer lite SIP-historik. Under 90-talet ägnade man sig åt att ”develop an acceptable economical and ecological approach (OBS ordningsföljden) to resolve the problems of ChNPP Unit 4 “Shelter” (dvs inneslutningen/sarkofagen vid Tjernobyl-lverkets havererade reaktor 4)

 

Många nationer och företag är involverade.

 

Den nya inneslutningen ska vara ”environmentally safe”, ge möjlighet att föra bort radioaktivt material från reaktor 4 och få en beräknad livslängd på 100 år.

 

(Sen då? Min kommentar)

 

Materialet måste föras bort.

 

Enligt ukrainsk lag måste högaktivt avfall förvaras i stabila geologiska formationer.

 

(Var? Min kommentar)

 

Citat: “The construction of the confinement without intention of the future removal of these materials will not resolve the problem but shift it to the shoulders of the future generations.”

 

(Har vi inte alltid talat om ansvaret inför kommande generationer? Min kommentar)

 

Man föreslår vidare att man ska skjuta på bortförandet av materialet till dess att man har ett färdigt slutlager, det vill säga att det kan röra sig om flera tiotal år.

 

(Slutförvaringsfrågan är ju inte löst än som sagt. Min kommentar)

 

Ja, där har vi i gräll belysning de eviga frågorna om slutförvaring och att inte lämna över problemen till kommande generationer

 

Alltså tillbaka till ruta ett.

 

Man vill inte eller kan inte ta till sig lärdomarna av de två varningar man fått genom Harrisburg och Tjernobyl.

 

Brandmannen som ensam överlevde den första saneringen och som vi träffade år 1989 i Kiev, fördömde inte kärnkraften som sådan. Det sovjetiska samhället på den tiden valde att fokusera på kärnvapnen och fördöma dem istället. I Sverige pekade man finger åt de usla sovjetiska reaktorerna som ju verkligen inte kunde mäta sig med våra säkra svenska kärnkraftverk.

 

Ukraina uppvisar den officiella attityden att bara redogöra för fakta utan att gå till botten med de grundläggande orsakerna och naturligtvis utan att dra den uppenbara slutsatsen att på sikt måste all kärnkraft avvecklas. Tjernobyls fyra reaktorer ar visserligen avstängda men landet ha ytterligare fyra kärnkraftsstationer i drift.

 

Medan man på officiellt håll i Sverige förträngt allt som har med Tjernobyl att göra och modigt vill satsa på att förnya våra reaktorer, får man i Ukraina, Vitryssland och delar av Ryssland acceptera att livet för alltid förändrats och leva med katastrofens följder länge än.