Kärnkraftens avfallsetik – en kommentar till MKB-forums ”alternativgrupp”

1998-07-23

Inom Nationellt MKB-forum har en ”alternativgrupp” under ordförandeskap av Anne-Marie Thunberg diskuterat frågor om alternativa metoder för slutlig hantering av kärnavfall ur ett etiskt perspektiv, och lämnat en intressant, 18-sidig rapport, daterat 18 maj 1998.

Dessvärre har inga miljörörelserepresentanter ingått i gruppen, och mycket riktigt har den också tappat ett par viktiga aspekter, varvid frågorna blivit ännu lite mer svårgenomträngliga än de egentligen är.

”Rättvis fördelning mellan generationer”

Under den första delrubriken Rättvis resursfördelning mellan generationer ser gruppen två huvudlinjer i den diskussion som förs om vad ett långsiktigt ansvar innebär: en som betonar en rättvis fördelning av risker och bördor mellan generationerna, en som dessutom vill ta ett ansvar för rättvis resursfördelning mellan generationerna. Den första huvudlinjen rymmer de vanligaste frågor som brukar ställas – om hur man ska undvika att lasta bördor på efterkommande generationer för saker de inte har någon glädje av, och om hur man ska ordna det så att vår generation faktiskt betalar för arbetat med avfallet.

Den andra huvudlinjen, som gruppen ansluter sig till, tillför hård skruvade föreställningar som inte har någon praktisk relevans. Enligt den finns det också fördelar som förskjuts i tiden – avfallet kan komma att betraktas som en resurs, och det finns alltså ett samspel mellan risker/bördor och fördelar som förskjuts framåt i tiden. Vi vill här påpeka att fördelarna med det utbrända kärnavfallet är så blygsamma jämförda med belastningarna att de kan försummas. Dessutom är de väsentliga positiva resurserna med kärntekniken som helhet i huvudsak förbundna med kunskapen som sådan och med material som bildas i forskningsreaktorerna. Dessa resurser kommer under alla omständigheter att bevaras.

Utbränt kärnbränsle från kärnkraftsreaktorer är framför allt en ”resurs” för en aktör som snabbt vill komma åt att använda det som kärnsprängämne. Och en sådan ”resurs” vill vi faktiskt inte förvara lätt tillgänglig! Kärnteknikens resurser av slagen isotoper för medicinsk behandling och diagnostik, isotoper för teknisk forskning och mätteknik, kommer att finnas kvar även efter kärnkraftsproduktionens slut. Inte ens bland kärnkraftens mest konsekventa kritiker finns nämligen många som vill se en fullständig avstängning av all kärnteknisk verksamhet. Forskningsreaktorerna kommer att finnas kvar, och kunskapen om kärnfysik, kärnkemi och även de reaktortekniska grunderna kommer att bevaras. Därmed bevaras också kunskapen att i nödfall ta hand om en förvärrad risksituation som kan tänkas uppkomma vid oförutsedda, kraftfulla geologiska händelser.

Frågan om att bevara resurser inför framtiden, och därför bl a behålla ett djupförvar otillslutet under lång tid, är alltså en icke-fråga.

”Demokratisk trovärdighet”

Under rubriken Demokratisk trovärdighet i beslut med räckvidd långt in i framtiden gör gruppen åter saken för svår för sig, denna gång genom att undgå trovärdighetens huvudfråga. Naturligtvis finns det filosofiska problem i att ”fatta trovärdiga beslut, vilkas verkan sträcker sig så långt in i framtiden att vi inte kan överblicka samtliga konsekvenser”. Gruppen menar att det finns problem med ett ”tidsintervall” mellan dagens beslut och åtgärder i fråga om förvarets konstruktion. Detta förstår vi inte särskilt väl: det må vara så att detaljer i konstruktionen inte fastläggs förrän strax innan ett förvar börjar byggas. Men besluten idag behöver inte skapa något svårvärderat intervall. Det går utmärkt att skjuta på tekniska detaljbeslut – det viktiga med dagens beslut är att tillbakavisa den förhoppning som kärnkraftsindustrin kan förväntas sitta med, nämligen att få ett grundbeslut som möjliggör att ”betrakta avfallsfrågan som löst” och därmed det argumentet för att sluta driva kärnkraften avväpnat.

Grunden för ”demokratisk trovärdighet” är, skriver gruppen, dels förståelsemöjligheten (som är svår eftersom det rör sig om en tidshorisont bortom mänsklig föreställningsförmåga), dels frågan om trovärdigt beslutsunderlag. Gruppen är rädd för att trovärdigheten minskar över tid, vad som ligger bortom mänskliga mått kan människan inte heller förstå, men också i meningen att kunskapens osäkerhet, t ex beträffande förvarets förmåga att i längden bevara materialet inneslutet, ökar med tiden. Här måste vi tillfoga att den allra starkaste frågan om ”demokratisk trovärdighet” gäller aktören och förhistorien om ansvar för avfallsfrågans lösning.

Kärnkraften har drivits i några decennier under bedyrande att avfallsfrågan ska få en snar och klar lösning. Samtidigt har en del avfall läckt ut under driften och vid transport och upparbetning (ädelgaser, främst krypton, kol-14 och tritium). Andra komponenter av avfallet har sluppit ut vid olyckor. Vid uranbrytningen påskyndas läckaget av naturliga radioisotoper. Avsevärda mängder negativa resurser är redan på drift från kärnkraftsindustrins hittills ändå ganska måttliga verksamhet, allt medan ”debatten” mest har dominerats av trosvissa försäkringar om att ”avfallsfrågan snart är löst”.

Gruppens lösning på problemet med demokratisk trovärdighet blir att betrakta det långa tidsperspektivet som ”ett rullande nu” där varje generation lämnar sitt bidrag i form av färdigheter och resurser att hantera också de problem de vidareför till nästa generation. Nya generationer utvärderar de förgångnas politik genom att använda ny information och egna prioriteringar… För att trovärdigt bedöma säkerheten krävs en utvecklingsprocess med tid för test, forskning, konstruktionsförbättringar etc. ”Å ena sidan”, skriver gruppen, ”kan vi inte… låsa oss tekniskt, å andra sidan måste vi ha en klar målsättning för konstruktionen utifrån dagens kunskap…”

Detta är inte precis vad människor mest tittar efter för att bedöma demokratisk trovärdighet. Centralt är däremot att ursäkta det elände man redan har spridit och erkänna att skeptikerna hade rätt:

  1. avfallsfrågan var stor och svårlöst
  2. det var fel att dra igång en verksamhet i industriell skala innan lösningarna tagits fram
  3. kanske finns ingen tillfredsställande lösning, kanske måste vår generation erkänna sitt misslyckande och förbereda en bäst möjlig nödlösning, som inte helt fyller rimliga rättvisekrav mellan generationer.

Med sitt avstånd till de centrala trovärdighetsfrågorna skapar gruppen en känsla av att den haft ovidkommande sidomål att uppfylla, t ex att försvara fortsatt kärnkraftsdrift.

För trovärdigheten är det nu helt nödvändigt att tillskapa en ny officiell aktör, som inte är förbunden med kärnkraftsindustrin och dess särintressen. Det är dock fortfarande angeläget att ha med SKB i processen, dels för att betala så stor del av kostnaden som möjligt, dels för att bidra med den kunskap de trots allt har skaffat.

Det nya officiella organet ska alltså överta SKB:s ledande roll i arbetet för avfallsfrågans lösning. Det innebär inledningsvis några drastiska markeringar:

  1. platsvalsprocessen avbryts, med hänvisning till att det har saknats geologiska kriterier för val av vilket slags berg man vill undersöka
  2. SKB förlorar sitt monopol på avfallsfondens resurser för information, reklam och PR-insatser. Istället delas informationsresurser mellan alla de olika aktörerna efter ansökan, med normalvillkoret att ett särintresse inte får del av resurser om inte samtidigt minst en annan intressent får motsvarande medel att agera i samma fråga
  3. det nya organet presenterar en kommuniké där man förklarar att kärnindustrin dessvärre har dragit på mänskligheten ett olöst avfallsproblem, som inte borde ha tillåtits nå full industriell skala innan man förmått påvisa en acceptabel lösning, och att den ”lösning” vi nu eventuellt kan ta fram, kan bli både dyrare och sämre än önskat för dem som drabbas.

”Alternativfrågan”

Gruppen diskuterar alternativ på två helt olika nivåer, alternativa strategier, och alternativa tekniska lösningar inom ramen för en vid strategi. För det långsiktiga valet finns bara tre tänkbara strategier, varav två dock ögonblickligen avförs, nämligen uppskjutning i rymden och havsdumpning. Den förstnämnda har inbyggda riskmoment som inte torde kunna hanteras. Den andra strider mot konventioner som man inte har anledning vänta sig kommer att ändras.

Kvar för den slutliga vilan står då bara slutförvaring i djupa geologiska formationer. Gruppen diskuterar dock även ”nollalternativet” som i MKB-sammanhang beskrivits som att göra ingenting nytt, d v s att låta det använda bränslet förbli i Centrallagret för använt bränsle, CLAB, vilket finns i Oskarshamn. Vi menar att det är olyckligt att denna kortsiktiga möjlighet kallas ”nollalternativ”. Begreppet passar bäst för alternativet att inte alls starta en verksamhet, när en MKB görs vid rätt tidpunkt: innan verksamheten startar eller när den ska utvidgas från laboratorieskala. Men en poäng med att vinna tid kan vara att få tillfälle att studera metoder att nedbringa farligheten hos avfallet, exempelvis med transmutationsteknik.

Gruppen låter till sist begreppet ”alternativa strategier” glida därhän att tre sådana diskuteras: nollalternativet, övervakad lagring och direktdeponering.

SKB har länge använt sin KBS.3 som referensmetod, och gruppen klargör helt korrekt hur den givits en favoriserad beskrivning. Gruppen skulle föredra att få en så likvärdig beskrivning som möjligt av fördelar och nackdelar med var och en av strategierna med olika tekniska lösningar för vardera, men ställer till slut ett – onödigt – frågetecken inför resursåtgången när alla alternativ ska ges en lika djup prövning. Visst finns det en stor mängd val av metoder som behöver göras inom hela miljöområdet, men detta är ett testfall, viktigare än de flesta.

Plötsligt utvidgar gruppen de tre strategiska vägarna till fem, där upparbetning och transmutation ges egna rubriker.

  1. Gruppen konstaterar att ett rent nollalternativ inte är etiskt försvarligt. Även en måttligt förlängd mellanlagring i CLAB kan tolkas som en fritagning från ansvaret att nu fatta beslut om ett huvudalternativ. Åtminstone krävs klara motiv för varje utsträckning av tiden i CLAB. Med vårt förslag till flyttat ledningsansvar för framtagning av metoder för att lösa avfallsproblemen, och ett klargörande av att kärnindustrin har lurat på samhället ett olöst problem, står frågorna lite annorlunda. Då kommer en förlängd lagringstid vid CLAB att främst tolkas som ett sätt att vinna nödvändig tid, frågan blir då främst om det finns något väsentligt att uppnå med tidens hjälp, eftersom en fördröjning innebär att det blir den nära framtiden – våra barn och barnbarn – som får ta över arbete och därmed risker och kostnader.
  2. Lagring i torra utrymmen under övervakning, ser gruppen som trygg, under förutsättning att övervakningen fungerar och att löpande åtgärder för underhåll och modernisering vidtas. Det som fordras, anser gruppen, är den ständiga överföring av kunskaper och förpliktelser från en generation till nästa, som gruppen diskuterat såsom ”demokratisk trovärdighet” i ett ”rullande nu”. Inom denna huvudstrategi har gruppen tre varianter på tekniskt utförande att välja mellan:
  1.  
    1. torr lagring snarlik CLAB
    2. Dry Rock Disposal (bränslet placeras i täta behållare i ett självdränerande bergrum som stängs till)
    3. djupförvar utan förslutning.
  1. Direktdeponering (i djupförvar) har sedan länge diskuterats som ett slutförvar, och KBS-3 har varit den svenska varianten på strategin. Under det senaste året har dock SKB:s nya ordförande Peter Nygårds (tidigare vid näringsdepartementet) infört termen djupförvar och ställt frågan öppen ifall det ska tillslutas efter att det fyllts, eller om avfallet då kanske ska genomgå ytterligare behandling.
  1.  
    1. KBS-3. Med terminologiförskjutningen hamnar den tekniska metoden egentligen under strategi 2 ovan, men den behandlas fortfarande som tillhörig strategi 3, eftersom nästan alla studier av metoden gjorts under den tidigare förutsättningen.
    2. Gruppen hänvisar till att ”det finns… en bred internationell samsyn vad gäller de tekniska fördelarna med förvaring av långlivat radioaktivt avfall i djupa och stabila geologiska formationer (urberg, lera, salt). KBS-3 är då det svenska svaret inom denna samsyn. Här vill vi dock påstå att det faktiskt inte finns något land där samsynen omfattar även den närmast berörda befolkningen. Miljörörelsens tolkning av detta faktum är att strategin snarare än en god sådan för ansvarsfull hantering av avfallet ska ses som en uppreklamerad men föga övertygande strategi för att rädda kärnkraftsprogrammen.
      Det verkar nämligen bara vara inom denna strategi som det bjuds avfallskostnader inom ett överkomligt pris på, säg, 2 öre/kWh. Förvaring under övervakning ger svindlande kostnader, om övervakningen ska pågå i hundratals generationer. Vissa djupförvar som har fördelen att kraftigt försvåra åtkomsten av plutonium till vapen, förefaller också ge högre kostnader. Transmutation är så outvecklat ännu att man inte kan kostnadsberäkna metoden, den möjlighet som finns att försvara den metoden är att hålla valmöjligheterna öppna i kanske hundra år, genom t ex en icke försluten variant av KBS-3 eller motsvarande utländska metod.
      Gruppen tappar i detta läge huvudet och törs inte stoppa upp satsningen på KBS-3. Den känner tydligen fullt ut vad som förväntas inom ramen för ett MKB-forum som ska ena de politiska krafterna i Sverige bakom en för industrin acceptabel strategi och metod. Här skriver gruppen (i brist på preciserade argument?): ”Med reservation för att vi inte kunnat göra någon ekonomisk analys, finner vi dock att övervägande skäl talar för att fortsätta dagens metodutveckling, desto mer som vi inte finner det etiskt riktigt att avvakta.” Som sagt, någon egen ekonomisk analys torde knappast vara av nöden, men ett litet etiskt resonemang över textens snömos skulle sitta fint…
    3. WP-Cave avförs av gruppen såsom ointressant bredvid KBS-3 eftersom det ger likvärda fördelar med KBS-3, men osäkerheter p g a högre temperatur runt kapslarna och därmed följande stora utvecklingsbehov. Gruppen betvivlar att dessa fortsatta studier ska ges resurser; det gör vi ännu inte – metoden bör finnas kvar som jämförelse medan ett flertal frågetecken kring KBS-3 rätas ut!
    4. Djupa borrhål är den metod som minst lämpar sig för återtagande av det använda kärnbränslet. Den har studerats föga, och med inriktning mest på metodens svagheter. Vi tror att detta beror på att metoden bedömts som mycket för dyr av SKB. MKB-gruppen vill med svag etisk motivering avföra den. Vi vill ha med den framför allt för att den är oåtertagbar. Det skulle tillföra beslutsprocessen ett vidare etiskt perspektiv.
    5. Långa tunnlar drivna horisontellt på ca 500 m djup, förefaller ha likartade styrkor och svagheter som djupa borrhål. Att borra in under Östersjön, som tydligen föreslagits förefaller de flesta miljöaktiva något underligt. Vi vill dock se mer innan metoden avförs.
    6. Medellånga tunnlar för horisontell förvaring i samma typ av kapslar som för KBS-3 är ett ytterligare alternativ. Kanske är detta för snarlikt KBS-3 för att det ska vara meningsfullt att gå vidare med det.
    7. Till slut återkommer gruppen under fel rubrik till en metod som den redan avfört med hänvisning till gällande konventioner, nämligen Deponering i djuphavssediment. För ett tjugotal år sedan gjordes studier av flera ledande kärnkraftsländer med tydligen rätt lovande resultat. 1996 klassades metoden som havsdumpning och är alltså förbjuden enligt Londonkonventionen. Eftersom intresset bleknade redan i mitten av åttiotalet, får man anta att skälen främst är ekonomiska. Det betyder att den mycket väl kan vara intressant att studera för oss i ett läge när vi kritiskt granskar de billigare metoderna…
    8. Upparbetning innebär att avskilja huvuddelen av de mest långvariga nukleiderna som uran och plutonium. Därmed förklingar det mesta av aktiviteten på 500-1000 år istället för på en halv miljon år. Men upparbetningsprocessen är dyr och riskfylld i sig och omöjlig att försvara ekonomiskt om det inte finns en stor efterfrågan på plutonium till bomber eller till MOX-bränsle. Och det gör det inte nu. Valet av upparbetning är ett val av ett plutoniumsamhälle, i vilket stora mängder vapenmaterial och radioaktivt material ständigt är i cirkulation, alltså ett samhälle i stort beroende av att FN:s atomenergiorgan IAEA har ordentlig ordning på sitt övervakningsarbete. Detta är ett alternativ som miljörörelsen och fredsrörelsen arbetade hårt för att välja bort under 70-talets slut, och som vi definitivt inte vill ha rullat tillbaka…

Transmutation är en ännu effektivare väg att hålla nere mängden långlivat kärnmaterial, men liksom upparbetningen innebär den att kärnbränslet först löses upp i flytande form, varefter en viss separation av olika ämnen görs. Den riskerar att liksom upparbetningen leda oss in i en plutoniumekonomi…

Under denna rubrik gör Alternativgruppen en lång politisk utvidgning om miljöanpassade former av kärnkraft, och ifrågasätter miljövännernas väl självklara motstånd mot all klyvning av atomer.

Här vill vi kommentera att det naturligtvis finns en ganska stor del av miljörörelsen som i ett läge skulle bli intresserad av en energikälla utan radioaktivt spill, utan explosionsrisk och utan krav på energikombinat större än länder. Som alltså skulle välkomna en energikälla som lättar på trycket på både biobränslena och de klimatstörande fossilbränslena. Men den delen av rörelsen är inte lättlurad – den skulle känna igen om dessa nya teknikslag drevs fram för att tillgodose en särskild form av teknikoptimism trots underlägsenhet vad gäller kostnader, miljöeffekter och sociala effekter jämfört med de ännu nästan inte påbörjade energikällorna: vind, sol, biobränsle och besparingsteknikens negawatt.

Alternativgruppen verkar inte ha sett att reaktorkramarna sedan decennier står för det tydligaste känslotänkandet och de grövsta ekonomiska felsatsningarna hjälpta av sin osvikliga tro och sina inflytelserika positioner.

Frågor för ytterligare belysning

Alternativgruppen avslutar sitt lilla diskussionsunderlag med tre frågor som de också vill ha diskuterade: det kommande lokaliseringsansvaret, ansvaret för ett stängt kärnavfallslager och öppenheten för internationellt samarbete. För närvarande är det kommuninvånare och kommunpolitiker som funderar på om de ska ta ansvar för utvecklingen av gemensamma svenska avfallsanläggningar, medan rikspolitikerna verkar ducka.

Om alla någorlunda lämpade kommuner skulle säga nej, tvingas rimligen nationen pressa på en kommun anläggningen mot dess vilja, med en förlust för den demokratiska trovärdigheten. Gruppen beklagar detta och menar att nationen bör ta ett större ansvar redan nu. Däri är vi överens med gruppen. Det är nationen som genom ett misslyckat motstånd mot kärnindustrin på ett tidigt stadium skapade etiska problem. Och det är nationen som måste lösa åtminstone sitt eget avfallsproblem. Om den kommun som till slut tar avfallet ska ha en summa för besväret, så är det viktigt att alla vet om denna möjlighet från första början.

Å andra sidan vill vi säga att det på något sätt skulle vara osunt att frågan främst står som en lokal diskussionsfråga. När avståndet mellan de styrda och de styrande är som störst är det lokalt som de folkliga krafterna har sin största förmåga att nå fram med sitt bud. Vi är dock övertygade om att folk kommer att acceptera en lösning till slut, om diskussionen tillräckligt tydligt erkänner att problemet aldrig borde ha uppstått, att det inte längre växer och att allas ansvar därmed gäller mot de ofödda.

Vi håller också med gruppen om att nationen redan nu bör deklarera att ett lokalt förvar när det byggts helt och hållet vilar på nationens ansvar.

I den tredje frågan menar vi dock att alternativgruppen är ute och cyklar. Internationellt samarbete är inte ett fullt ut så småputtrigt kaffekalas som gruppen framställer saken. När EU-kommissionen förespråkar frivillig internationell samverkan bör man dra öronen åt sig av det enkla skäl att inget organ i världen lägger under sig så mycket tvingande makt som just denna kommission, även om det inte alltid kommer till uttryck i direktiv och domar. Ofta är innebörden i frivilligt internationellt samarbete att stormakter pressar mindre stater att följa sin vilja – för att få tillbaka stöd i andra frågor. Medan vi löser vår svenska avfallsfråga bör vi stenhårt kräva respekt för att vi tar ansvar för hela vårt avfall och inget annat. Om detta går i lås och vi framöver bedömer att vi kan ta emot visst avfall från forskningsreaktorer i andra länder utan större radiologisk verksamhet, ja då kan vi kanske öppna oss för sådana förslag, i synnerhet om de är ömsesidiga. Men det är en fråga för ett helt annat decennium!

§ § §