Synopsis: Into Enternity - En film för framtiden, av Michel Madsen

Se också: Madsen Michael (Director). 2010. Into Eternity (a film about storage of irradiated nuclear fuel in Finland, 75 min.).

”Jag skulle säga att ni befinner er på ett område där vi har begravt något för att skydda er. Med stor möda har vi försäkrat oss om att ni får leva i trygghet. Ni bör förstå att detta område bör lämnas ifred. Ni bör också veta att man inte kan bo här. Om ni håller er borta härifrån går ni trygga”, hörs en röst säga samtidigt som vi får följa med till Onkalo – ett underjordisk finsk anläggning för slutförvaring för radioaktivt avfall.

Filmen handlar om Onkalo i Finland, hur kärnavfallet tillfälligt hanteras idag och vilka framtidsplaner vi har för det, hur vi ska kunna föra vidare informationen om slutförvaret 100 000 år framåt i tiden och vilka risker det innebär, samt hur farlig strålning är och hur den skadar människokroppen. Forskare och arbetare som jobbar med kärnkraft och kärnavfall berättar vad de vet och tror kommer hända med det dödligt radioaktiva kärnavfallet i framtiden.

Sveriges kärnavfallssituation

I filmen får vi reda på att det högaktiva kärnavfallet idag tillfälligt förvaras i vattenbasängar, som skyddar oss från strålningen. Det finns över 250 000 ton högaktivt kärnavfall i världen, i Sverige finns närmare 8 000 ton. Detta avfall kommer vara dödligt i 100 000 år. Vi visste redan från första början att vi skulle få ett farligt kärnavfall när människan började utvinna elektricitet av kärnkraft, dock visste ingen vad man skulle göra med det. Man började fundera på en lösning till problemet och efter mer än 30 år senare tror man ha hittat lösningen.

Förslag som att skjuta upp kärnavfallet till solen i en rymdraket och sänka ned kärnavfallet i havet har diskuterades, men avslagits. Den säkraste och mest stabilaste omgivningen vi känner till är berget under marken. Att förvara den ovanför marken är osäkert, då förvaret kommer utsättas för istider, jordbävningar och kanske översvämningar och krig. Det skulle innebära förstörelse och stor spridning av strålning. Att förvara det ovan mark skulle även innebära höga risker som intrång av människor samt tillverkning av atomvapen från kärnavfallet. Det skulle också kräva underhåll och övervakning. Detta skulle inte vara en säker, permanent eller långsiktig lösning på problemet som vi söker efter.

KBS-3-metoden, även kallad slutförvaret, kallas den metod som har tagits fram. Detta innebär att kärnavfallet ska grävas ned 500 meter ned i berget under markytan för isolera det radioaktiva avfallet från livet över markytan i all framtid.