Jag har läst boken "Kynnet som försätter berg" av journalisten Jan-Åke Noresson. Boken trycktes 1985 och är upplaga nummer ett. I boken behandlas huvudsakligen den lokala aktivismen på de platser i Sverige som utsetts som potentiella slutförvar av använt kärnbränsle och som därför utsetts för provborrningar. Berättelsen tar sin början på 60-talet då AB Atomenergi förvärvar mark i Sannäs för att förbereda planeringen inför en upparbetningsanläggning vilket bemöts med stora protester. Dessa protester hindrar bygget av upparbetningsanläggningen.
År 1970 försöker bolaget Vattenfall få igenom ett bygge av två lättvattenreaktorer och två bridreaktorer i närheten av Brofjorden, också det i Bohuslän. En opinion mot ett bygge av atomkraftverk startar när det framgår att detta skulle riskera att bli farligt för miljön och människans hälsa. Protesterna blir så pass massiva att det omöjliggör en fortsättning av byggandet och Bohuslän klarar sig undan från atomkraftsbygget.
Detta är två exempel på hur lokalbefolkningen reagerat på kärnkraftsplaner i deras kommuner under 60- och 70-talet. De protesterar för att det finns för stora osäkerheter med kärnkraften och för att radioaktivt använt kärnbränsle och kärnavfall är oönskat och utgör en stor risk för miljön och människorna. Motivationen för deras kamp skildras tydligt i boken. Starka känslor, engagemang och sammanhållning präglar aktionsgrupperna på de olika orterna, det pågår en slags gemensam kamp mot atomkraften som till och med kan sträcka sig över partigränserna. Aktionsgruppen Rädda Kynnefjäll skapades 1979 för att förhindra provborrningar för slutförvar på fjället. Aktionsgruppen såg förhindrandet av dessa provborrningar som en nödvändighet med anledning av den stora risken för jordskalv, risk för radioaktivt läckage till omgivande sjöar och vattendrag samt bevarande av områdets naturvärden. Denna aktionsgrupp kom till att fungera som inspiration för många andra aktionsgrupper runt om i Sverige och de utvecklade ett fungerande system med vaktpass. De byggde så småningom även en vaktstuga där de turades om att vakta så att det inte kom exempelvis bilar med borrutrustning.
Det står information om KBS1 och KBS2 i boken där man får information om hur metoden ursprungligen var tänkt att fungera och hur den utvecklats till KBS3-metoden med kopparkapslar. KBS3-metoden får i boken mycket kritik för bentonitleran som tätningsmetod och det uttrycks att denna lera när den blir blöt kan förvandlas till gyttja och långsamt försvinna bort med grundvattnet. Lawrence Livermoore Laboratory ifrågasätter bentonitlerans förmåga att täta till sprickorna och undrar vad som händer när bentonitleran blir helt blöt. De anser att idén med att täta med bentonit är ”too good to be true” (s 204).
Boken bygger på intervjuer och redogörelser från olika personer samt referat från möten. Det finns även dikter, rim, dagboksanteckningar och noter, text och ackord till ”Vattensång från Kynnefjäll” vilket var en trevlig variation.
Kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd i Godmark uttryckte sig skeptiskt mot atomavfall i Godmark 1981 på grund av bland annat långa transporter från reaktorerna i Södra Sverige. Något man kan fundera på är om kommunen i Östhammar också borde reagera på detta. Forsmark är den nordligaste platsen i Sverige där det finns kärnkraftverk och är enda platsen med förvaring av låg- och medelaktivt avfall samt där det finns en plan för ett eventuellt bygge av ett slutförvar av använt kärnbränsle. Det använda kärnbränslet från Barsebäck, Ringhals samt Oskarshamns reaktorer läggs i mellanlagret CLAB i Oskarshamn innan det alltså ska transporteras upp till Forsmark om slutförvaret byggs. Skulle det vara klokare att bygga ett slutförvar längre söderut?
Det berättades om en annan metod i boken som kallas ”WP-cave-modellen” som i princip innebär att man försluter mellanlagret CLAB. Det är billigare och det är troligare att den metoden kommer användas än att KBS3-bygget kommer gå i hamn, tror civilekonom Rolf Millqvist 1985 när han intervjuas i boken.
I boken återfinns många historiskt naiva tankar från kärnkraftsindustrin om farligheten hos avfallet. Till exempel tänkte man sig att istiden skulle fungera som en fjärde barriär för att hindra radioaktivitet att komma ut. Detta bemöttes av kritik från remissgranskare vid Stockholms universitet, som hävdade att hettan från avfallet och kylan från isen kommer ge upphov till värmespänningar i berget som kan leda till nya sprickor och förkastningar i berget, vilket i sin tur kan leda till att kopparkapslarna krossas.
I boken framkommer mycket kritik mot kärnkraftsindustrin och mot kärnavfallet samt de bolag som står ansvariga för detta, men även mycket sammanhållning och gemenskap hos de som valt att engagera sig i kampen för att stoppa det. En informationsrik bok med mycket starka känslor och engagemang för människa och miljö.
---------------------
Boken kan beställas för bara porto från Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapens kansli i Stockholm, e-post: info@folkkampanjen.se.