KASAM:s seminarium i Umeå april 1997: om att börja bakifrån, eller vad är det för fel på förstudierna?

Vid KASAM:s seminarium i Umeå i april -97 höll Mats Törnquist, Folkkampanjen, ett anförande där han efterlyste en öppen och seriös beslutsprocess när det gäller slutförvaring av utbränt kärnbränsle. Han pekade på att Nirex, Storbritanniens motsvarighet till Svensk Kärnbränslehantering (SKB), i år fick avslag på sin ansökan om att bygga ett berglaboratorium för kärnavfall på grund av att miljön ansågs hotad, att projektet hade vetenskapliga osäkerheter och att lokaliseringsprocessen var otillfredsställande.

Faktum är, påpekade Mats Törnquist, att det fortfarande efter cirka 20 års utredningar inte finns någon sammanställning över vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att ett slutförvar ska betraktas som säkert.

Myndigheter och SKB talar om vetenskaplig systematik och en stegvis utsållning av lämpliga platser genom en ordentlig översiktsstudie över berggrunden i hela landet. Denna noggranna studie har inte kommit till stånd, men trots detta har det som skulle vara nästa steg, d v s förstudier, redan företagits utan någon särskild vetenskaplig motivering. Regeringen kräver i ett beslut att "SKB (skall) komplettera Översiktsstudie 95 genom att på ett mer ingående sätt än vad som gjorts redovisa de faktorer som bör styra valet av en plats lämplig för slutförvar av använt kärnbränsle och långlivat radioaktivt avfall" senast 1998. Det brister i den logiska gången.

Kärnkraftsinspektionen och Strålskyddsinstitutet säger i ett brev att "efarenheterna hittills av förstudiearbetet visar att det finns en uppenbar risk för att misstroende från allmänheten gör att ingen slutförvarsplats kan identifieras med nuvarande strategi".

SKB arbetar huvudsakligen med en metod, deras egen KBS-3-metod, ansåg Mats Törnquist, och både regeringen och Statens Kärnkraftsinspektion har efterfrågat andra lösningar som jämförelsematerial. SKB har inte visat någon större entusiasm för att ta fram alternativa lösningar. Kanske är SKB fel instans för detta arbete?!

Av denna redogörelse kan man dra slutsatsen att processen för att få fram den bästa metoden för slutförvaring av kärnavfall och den läpligaste platsen är bakvänd och saknar systematik, att det saknas tydliga kriterier för hur platsval ska ske, och att jämförelsematerial saknas. Mats Törnquist framförde fyra förslag som skulle kunna bidra till en konstruktiv lösning på avfallsfrågan:

  • Avbryt pågående förstudier.
  • Utarbeta klara regler för den nationella MKB-process (MKB=MiljöKonsekvensBeskrivning) som ska ligga till grund för beslut om slutförvaring och plats.
  • Skapa en tydlig och trovärdig gränsdragning mellan granskaren och de ansvariga aktörerna i processen.
  • Utarbeta en översiktsstudie som är vetenskapligt godtagbar.