Självsäker miljöminister på hal is

Rimmerfors Paul.  2008-11-28.  Självsäker miljöminister på hal is. Miljömagasinet, Nr. 48, 28 november 2008, s. 6.

PDF, 825 KB

Kärnkraftsmotståndare har bytt sida utan att verkligheten har förändrats, skriver Paul Rimmerfors. Men kampen går vidare.Allt tyder nu på att regeringen forcerar arbetet mot ett energibeslut. Trots LO:s trosvissa förhoppning (Wanja Lundby Wedin i TV 23/11) om ett beslut över blockgränserna kommer regeringen knappast att nedlåta sig till tidsödande förhandlingar med oppositionen. De vet ju att (s) aldrig skulle våga gå emot LO om kärnkraften, så marken är säker.

Det känns mycket sorgligt att uppleva hur engagerade kärnkraftsmotståndare och Linje 3-anhängare inom (kd) och (c) kunnat byta sida totalt utan att verkligheten förändrats. Nu är dessa partier allianspartners och som det ofta krävs av överlöpare, så springer de först för att bevisa sin lojalitet.

Jag minns från otaliga överläggningar under tiden kring  kärnkraftsomröstningen 1980 med bl a Alf Svensson och Mats Odell från (kd) (Mats Odell var efteråt en tid v ordf i Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen) hur de med stor inlevelse talade om Guds skapade verk som inte fick hotas av kärnkraft och kärnvapen. Det var en glädje att lyssna till den insiktsfulle Torbjörn Fälldin (c) som politiskt tyvärr tvingades kompromissa och som nu använts av Maud Olofsson på ett mycket tveksamt sätt. Som om han skulle kommit till insikt på samma sätt som hon och Andreas Carlgren? Nej, Fälldins övertygelse finns säkert kvar och har överlevt som hos många andra centerpartister. Heder åt Sven Bergström som höll emot partipiskan och som ende riksdagsman från alliansen röstade nej till Lissabonfördraget i förra veckan.

När SSI och SKI gick i graven (ersattes med SSM) och firades med mycket självberöm den 2 juni 2008 på Nalen i Stockholm, talade även förre centerledaren Olof Johansson. Hans mycket spännande och skickligt framställda beskrivning av hur det svenska kärnkraftssamhället vuxit fram sedan 1950-talet (då s-regeringen även satsade på svenska atomvapen) skiljde sig totalt från de tidigare talarnas, som kom från kärnkraftsindustrin. Olof Johanssons huvudtes var att svenskarna aldrig gavs tillfälle att diskutera kärnkraften eller få sann information innan eländet startade och gjorde Sverige till världens mest kärnkraftstäta land i förhållande till storleken. Trots hans 28 år i riksdagen, mångåriga ministerposter, arbete med i princip alla energiutredningar och stora kunskaper om kärnkraften i Sverige och internationellt har den nuvarande regeringen inte ansett sig behöva Olof Johanssons erfarenheter. Han har nämligen tagit ställning mot en livsfarlig energikälla.

Nu har (kd) och (c) rättat in sig i leden och miljöministern Andreas Carlgren agerar spelboll i händerna på näringslivsminister Maud Olofsson och industrin. Carlgrens senaste inlägg, i radions P4 den 22/11 och i TV:s Agenda 23/11, är ovanligt fräcka och upprörande. Det höga röstläget och den spelade självsäkerheten vittnar om desperation och stor brist på aktuell kunskap. Talet om alternativa satsningar förmår inte dölja hans målsättning, mer kärnkraft.

P4-programmet handlade mycket om Barsebäck som inte kan rivas förrän 2020 och som drar el i ytterligare 12 år för 15 mkr per år. Så småningom ska allt radioaktivt material fraktas med fartyget Sigyn till det slutförvar som kärnkraftsindustrins företag SKB ska föreslå nästa år och proppas ned i hål på 500 meters djup. Bara de högradioaktiva reaktortankarna är 20 m höga och fyra meter breda enligt radioprogrammet. Mot den vansinniga bakgrunden intervjuades miljöministern. Han tycktes stolt och glad över att uppgraderingen av övriga tio reaktorer med råge upphävt förlusten av Barsebäck.

I TV:s Agenda 23/11 gjorde programledaren Karin Hübinette en bra insats till en början. Eftersom Carlgren undvek att kommentera arbetet och riskerna med att uppgradera gamla reaktorer, upprepade hon om och om igen det faktum att det är fråga om att öka kärnkraften i landet. Carlgren medgav det till sist och meddelade att kärnkraften ska finnas kvar ”så länge den är säker”, d v s goddag yxskaft. F ö ett vanligt, även internationellt, svar bland kärnkraftsförespråkarna. Han berättade också för tittarna att han inte längre var orolig för kärnkraftens säkerhet. Som om nära härdsmälta-olyckan i Forsmark hösten 2006 eller de spruckna styrstavarna nyligen i Forsmark 3 och Oskarshamn 3 aldrig orsakat oro och skräck, inte minst bland kärnkraftsteknikerna. För att inte tala om Tjernobyl, Harrisburg, Sellafield, Braunschweig …..

Talar miljöministern mot bättre vetande? Ja, på uppdrag av regeringen drar han sig inte för att direkt undanhålla relevanta fakta. Agendas programledare nämnde tyvärr inte olyckorna, uranbrytningen, transporterna eller slutförvaret som ännu ingenstans på jorden funnit en lösning. Kärnkraftskedjan glömdes bort, vilket säkert lugnade miljöministern.

Den nu mest troliga slutförvarsmetoden i Sverige, KBS-3 har så stora brister att den aldrig kommer att klara en miljökonsekvensutredning eller ett tillstånd enligt Miljöbalken. T ex har Tekn dr Peter Szakalos, KTH och docent Gunnar Wikmark, Uppsala universitet publicerat en uppmärksammad undersökning som visar hur de planerade kopparkapslarna kan riskera att vittra sönder. Kostnaderna för ett accelererande slutförvar vågar man inte tänka på. Varje dag produceras 650 kilo radioaktivt avfall i svenska kärnkraftverk och som en industrichef i Agendas program hoppades: våra nuvarande reaktorer kan säkert med uppgraderingar användas i 15-20 år till. Och fortsätta producera avfall som måste hållas avskilt från allt liv i över 100 000 år. Kampen går vidare!

Paul Rimmerfors
Informationsansvarig för Linje 3 under 1980
Styrelseledamot i Miljörörelsens kärnavfallssekretariat (Milkas)

Publicerad i Miljömagasinet, Nr. 48, 28 november 2008, s. 6.

AttachmentSize
MM08-48-sid06.pdf824.48 KB