Mentala härdsmältor

Källa: http://hd.se/kultur/2011/04/15/mentala-hardsmaltor/

Emil Schön ser ett antal gamla klimatdebattörer drabbas av mental härdsmälta.

EMIL SCHÖN. Vid tiden för millennieskiftet satt jag på många långa styrelsemöten och årsmöten med Miljöförbundet Jordens Vänner. Man kan säga att det pågick ett generations- och intresseskifte där vi som var unga ville ägna oss helhjärtat åt klimatfrågan.

Den äldre generationen tyckte förvisso frågan var viktig men försakade inget tillfälle att påpeka att ett ensidigt fokus på klimatfrågan öppnar dörren för kärnkraften på vid gavel.

I pressmeddelanden, uttalanden och protokoll fick klimatfrågan inte nämnas utan ett avståndstagande från kärnkraften.

Vi som var unga suckade djupt, men gjorde som de sa för att frid skulle råda. Vi räknade den där stofila kärnkraftskampen som vunnen, det var ännu ett decennium kvar till avvecklingsåret 2010, och inga nya reaktorbyggen påbörjades heller ute i stora världen.

Ett årtionde senare kan jag konstatera att vi unga hade fel. Avvecklingen här hemma kom av sig och projekteringen för nya reaktorer ute i världen tog ny fart.

I svallvågorna efter kärnkraftshaveriet i Fukushima är det lätt att tro att kärnkraftens dagar är räknade, men det vore att återigen ta ut segern i förskott. Kärnkraftsvännerna har nu i huvudsak backat från ståndpunkten att haverier är osannolika, vilket de bevisligen inte är, till nästa argumentationslinje: att de ändå inte är särskilt farliga.

Några av kärnkraftens ivrigaste försvarare utmed denna linje utgörs idag av ett par av världens mest namnkunniga klimatdebattörer. Redan 2005 prövade Mark Lynas, författare till "Oväder" och "Sex grader", tanken att kärnkraft inte var orimligt i alla lägen. En ståndpunkt som han duckade för då jag intervjuade honom under hans Sverigebesök i början av 2006. Då visste han att han inte skulle ha miljörörelsens öra om han framförde sin positiva syn på kärnkraften.

I februari 2009 tog han det slutliga steget och publicerade en debattartikel för kärnkraft i Independent, bland annat tillsammans med tidigare generalsekreteraren för Greenpeace i Storbritannien Stephen Tindale.

Förra året följde Australiens främste klimatdebattör Barry Brook som släppte boken "Why vs Why: Nuclear Power". Han framstår nu som landets främste förespråkare för kärnkraft. Svenska Naturskyddsföreningen plockade snart bort länken till Barry Brooks hemsida.

Den senaste attta steget är George Monbiot, författare och debattör, som med sina veckovisa krönikor i Guardian nått närmast gudastatus bland klimataktivister.

Monbiot ändrade sig definitivt i mars i år och det var olyckan i Fukushima som omvände honom. Att ingen hittills dött av strålningen tar han som intäkt för kärnkraftshaveriets relativa ofarlighet. På sina respektive bloggar har Lynas och Brooks argumenterat i exakt samma banor.

I ett läge med tre pågående härdsmältor, då ingen idag levande människa kan ha en aning om hur detta kommer att påverka människor och miljö i Japan och resten av världen, framstår det närmast som om en parallell mental härdsmälta drabbat dessa på många områden annars så kunniga och klartänkta män.

Jag kan se tre skäl till att det blivit så: Det första är det som linje 3-veteranerna i Jordens Vänner påpekade för mig för tio år sedan: att vi förr eller senare kommer att tappa bort oss om vi reducerar miljöfrågan till att enbart handla om hur mycket koldioxid olika verksamheter släpper ut. Som om inga andra relevanta miljöproblem existerar.

Den andra, som hänger ihop med den första, är att enskilda intellektuella som investerat sin tid och prestige i en enda fråga lättare byter fot än organisationer och folkrörelser som är djupare förankrade i en ideologi och helhetssyn.

Den tredje och förmodligen viktigaste är den utmattning det innebär att viga sitt liv åt en fråga utan minsta tillstymmelse till ljus i tunneln.

Utsläppen av koldioxid fortsätter att öka, samtidigt som mycket av kraften i klimatrörelsen avtagit efter det intetsägande klimattoppmötet i Köpenhamn 2009.

Att då omfamna kärnkraften är en logisk försvarsreaktion mot hopplösheten i att ständigt förlora.

Mark Lynas såg faktiskt trött och uppgiven ut redan 2006.

Emil Schön