Kärnavfall positivt för hela länet

"Spangenberg skapar tvivel kring Östhammars roll i kärnavfallsprocessen",
Svar av Kenneth Gunnarsson, Ordförande i Opinionsgruppen för säker slutförvaring (Oss), Östhammar, 28 augusti 2008

Östhammars kommun är aktiv - Replik till Kenneth Gunnarssons insändare Jacob Spangenberg skapar tvivel kring Östhammars roll i kärnavfallsprocessen (ÖN nr 34, 28/8-2008)

MILJÖ. Att slutförvara förbrukat kärnbränsle i Forsmark vore positivt inte bara för ­Östhammars kommun, utan även för hela Uppsala­regionen, skriver Jacob Spangenberg.

Under de kommande elva månaderna kommer en för Sverige, Uppsalaregionen och Östhammars kommun viktig fråga att gå mot sitt avgörande. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) kommer att välja plats för lokalisering av ett djupförvar för använt kärnbränsle i maj eller juni månad 2009.

Valet står mellan Forsmark i ­Östhammars kommun och Laxemar i Oskars­hamns kommun. Östhammars kommun har varit starkt engagerad i slutförvarsfrågan; redan 1986 invigdes slutförvaret för låg- och medel­aktivt avfall (SFR) i Forsmark, och 1995 påbörjades en förstudie för ett förvar för högaktivt avfall. År 2001 röstade kommunfullmäktige för att en platsundersökning fick genom­föras, vilken avslutades under 2008.

Sverige har ett omfattande kärnkrafts­program där för närvarande cirka 50 procent av elenergin produceras med hjälp av de tio reaktorer som finns i drift.

Vi har kärnkraften i Sverige och den ger oss en viktig del av vår koldioxidfria elektriska ström, och den kommer att fortsätta göra det i ganska många år framöver. Bakom den uppfattningen finns det numera också en rätt bred folklig och politisk uppslutning.

Reaktorerna producerar förutom elektricitet och överskottsvärme, också högaktivt avfall som måste tas om hand på ett ­säkert sätt. Varje år tas ungefär 230 ton använt bränsle ut från de svenska kärnkraftsreaktorerna. Den slutgiltiga mängden kärnavfall uppskattas till cirka 9000 ton när det nuvarande kärnkraftsprogrammet avslutas. Målsättningen är att hålla avfallet avskilt från mänskligt liv under minst 100 000 år, för att den radioaktiva strålningen ska avklinga tillräckligt.

De generationer av svenskar som använt elenergin producerad i kärnkrafts­anläggningarna, måste ta ansvar för att avfallsfrågan löses på ett så bra sätt som möjligt.

Kraftindustrin har genom sitt eget företag SKB, utvecklat en metod - KBS 3 - vilken baseras på ett flerbarriärsystem, där avfallet gjuts in i kopparkapslar. Man ­planerar att deponera dessa femhundra meter ner i urberget. Den slutliga ansökan kommer att ­baseras på ett funktionskrav från de nationella kärnsäkerhets­myndigheterna, där endast ett minimum av strålning kan tillåtas komma ut under de kommande ­årtusendena. Hur KBS 3 klarar detta, är upp till SKB att bevisa.

Ansvaret för finansieringen av ett slutförvar ligger på industrin, helt i enlighet med principen "förorenaren betalar". Industrin har i dag ansvar enligt både kärn­tekniklagen, strålskyddslagen och miljö­balken. Ansvaret kvarstår så länge företagen existerar som juridiska personer.

Finansieringen av förvaret sker genom den så kallade kärnavfallsfonden. Medlen i fonden ska täcka såväl aktuella som fram­tida kostnader för omhändertagandet av det använda kärnbränslet och kärnavfallet. Den slutgiltiga förslutningen av förvaret kommer dock troligtvis inte att ske förrän om 100 år och industrin bör därför arbeta långsiktigt för att säkerställa att man tar sitt ­ansvar och avsätter medel för arbetet. Kommunen där förvaret placeras har inget direkt ansvar för anläggningen, utan detta garanteras av industrin och den ­svenska staten.

Grunden för allt klokt miljöarbete är det som formulerades i den så kallade Brundtlandtrapporten "Vår gemensamma framtid". Där definieras hållbarhet som en utveckling som: "tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov".

Detta anser jag måste vara vägledande för hur vi hanterar det använda kärn­bränslet i framtiden. De som lever efter oss, ska kunna göra valet om de vill använda kärnbränslet för något annat ändamål som vi i dag inte kan förutse. De som lever efter oss ska också kunna göra valet att slutförvara avfallet i det förvar vi bygger nu. Beslutet om vi ska ha ett "slutförvar" eller "djupförvar" ­måste således bottna i ett sådant hållbarhets­perspektiv.

Kommunen har en stor roll i arbetet med ett eventuellt förvar i Forsmark. Vi gör det på flera sätt:

Förtroendevalda och medborgare bereds möjlighet att informera sig om hur ett förvar kan påverka kommunen i olika fora.

SKB har på kommunens uppdrag genomfört ett flertal samhällsutredningar om hur ett förvar kan tänkas påverka.

Kommunens egen projektorganisation arbetar med en konsekvent genomlysning av projektets alla delar, men med viss prioritet för de naturvetenskapliga aspekterna.

Byggnadsnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden har en lagstadgad roll som innebär myndighetsutövning när det gäller planering och direkt miljöpåverkan av projektet.
Länsstyrelsen, Miljödomstolen och den nya Strålsäkerhetsmyndigheten kommer att granska en slutlig ansökan från SKB. Om Forsmark väljs kommer Östhammars kommun slutligen att få frågan från regeringen om vi säger ja till ett förvar.
Kommunen arbetar oförtrutet på, för att förtroendevalda och medborgare ska ha tillräckliga kunskaper för att kunna ta ställning för eller emot.

Östhammars och Oskarshamns kommuner har krävt att regering och riksdag anslår tillräckliga resurser för en kompetent granskning. Vi kräver också att regeringen tar ställning till en ansökan inom rimlig tid. Östhammars kommun har nu under mer än femton år engagerat sig djupt i denna egentligen nationella fråga.

Det är inte rimligt att den kommun som inte väljs ska ha arbetat under denna långa tid utan att i framtiden se resultat av nedlagt arbete. Därför har de båda ­kommunerna i en skrivelse till SKB krävt att den som inte väljs ska få mervärden i form av andra satsningar, vilket ge processen ökad trovärdighet.

Min personliga övertygelse är att om Forsmark väljs som förvarsplats, är det positivt för hela Uppsalaregionen och Öst­hammars kommun. Spinoffeffekten kommer att vara betydande, vilket kommer att gynna företagande och kompetens­utveckling i vår ­kommun.

Den svåra uppgiften att ta hand om ett miljöfarligt avfall, kommer dessutom att vara löst för oss som lever nu och för kommande generationer.

Jacob Spangenberg
ordförande i kommunstyrelsen (c) Östhammars kommun
Uppsala Nya Tidning 12/8 2008