Se också: http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.509434/kronika--att-se-desperation…
Tomas Kåberger belyser kärnkraftens vara och icke vara ur nya vinklar och fram träder en skrämmande ekonomisk och politisk bild av verklighetens Sverige.
Att bygga nya kärnkraftverk är olönsamt. Det finska reaktorbygget är kraftigt försenat och kapitalkostnaden större än för svenska vindkraftverk. I Storbritannien behöver kraftbolagen större subventioner än vindkraft för att bygga kärnkraftverk. Detsamma gäller i huvuddelen av världen.
Inte ens att driva existerande kärnkraftverk vidare är lönsamt i alla fall. Oskarshamns kärnkraftverk har haft produktionskostnader över elpriset två av de senaste fyra åren och lika illa, eller värre, kan det bli 2013. Reaktorn i Crystal River i Florida stängdes för några månader sedan på grund av att den inte längre var konkurrenskraftig.
Ändå finns en rationell grund att driva reaktorer vidare med förlust. Så länge förlusten är mindre än det man tjänar på att skjuta upp kostnaderna för rivning och avfallshantering driver man dem vidare. Även om man stänger reaktorer så försöker man slippa ta itu med rivning och avfallshantering. Barsebäcks kärnkraftverk kommer kanske aldrig att rivas utan i stället omvandlas till ett väldigt långvarigt tillfälligt lager för radioaktivt avfall.
De gamla kraftbolagen behöver subventioner i lagstiftningen och dessa bolag vill bromsa sol- och vindkraftens expansion eftersom de annars konkurreras ut av billig el på elmarknaden. Mäktiga bolag ser till att kostnaderna för kärnkraftsolyckor och kärnavfallets hantering i stället betalas av kommande generations skattebetalare. Tar riksdagen bort subventionerna slås kärnkraftverk och kanske hela kraftbolag ut.
När allianspartierna kom överens om att tillåta kärnkraft, men ta bort subventionerna trodde många detta gick ihop. Men när regeringen lät utreda om man kunde ta bort subventionen som ger reaktorägarna möjlighet att förstöra egendom och hälsa vid reaktorhaverier utan att ersätta de drabbade, fick man reda på att då skulle reaktorerna omedelbart stängas. För de allianspartier som sätter atomideologi före ekonomisk rationalitet blev det därmed oacceptabelt att dra in den subventionen.
En annan utredning konstaterar att det saknas pengar i den fond som ska betala kärnavfallets hantering, kanske 30 eller 100 tusen miljoner kronor. Strålsäkerhetsmyndigheten föreslog att man skulle flerdubbla reaktorägarnas avgift till fonden. Men det gick inte för sig. Då skulle ju reaktorer bli olönsamma.
Slutsatsen blev alltså att dessa kostnader ska betalas av framtida skattebetalare eller de som i framtiden drabbas av olyckor. Den svenska generation som föddes på 1940-talet och byggt upp reaktorerna kommer skickligt vältra över kostnaderna på sina barnbarn. Dessa barnbarn kan ha tur och slippa olyckor. Då avkrävs de bara att ordna en kraftigt accelererad ekonomisk tillväxt så att avfallsfonden kan börja växa tillräckligt fort. Klarar inte barnbarnen det, då får barnbarnen betala med egna pengar.
För att försena utvecklingen av ny elproduktionsteknik har två skattebyråkratiska hinder blivit viktiga:
1. Hushållens investeringar i kooperativa vindkraftverk hindras genom ett påhitt av skatteverket. Man hävdar att den som investerat i vindkraftverk för att få billig el ska uttagsbeskattas för skillnaden mellan den rörliga kostnaden för elproduktionen i de vindkraftverk man investerat i och totalpriset på el på nordpool. Det är som om ägarna till bostadsrättslägenheter skulle beskattas för skillnaden mellan bostadsrättsföreningens månadsavgift och hyran för en hyresrätt i området. Genom denna dubbelbeskattning har man hindrat kooperativ vindkraft.
2. För att hindra hushåll från att investera i solceller har man satt en grupp skattejurister på att skapa ett system som ska kunna beskrivas som stöd men vara så besvärligt att ingen vill använda det. Som fördröjningsmetod kan det fungera.
Den enkla idén om månadsvis nettodebitering – att hushållen skulle kunna få låna ut el till sina elleverantörer mitt på dagen när priset är högt och de har överskott, och sedan få tillbaka el på natten när det är mörkt och el är billig skulle annars kunna leda till att vanliga hushåll konkurrerade ut mäktiga kraftbolag.
Man förstår desperationen hos de stora internationella kraftbolagen när den tekniska utvecklingen hotar deras dyra kraftverk och gamla affärsmodeller. Samtidigt kan man glädja sig åt att samma tekniska utveckling gör det möjligt att ha global ekonomisk utveckling. Men det blir mest i Kina – som bygger mest vindkraft och accelererar solelen dramatiskt.
Sveriges regering och riksdag bromsar denna utveckling effektivt. Om fler förstod vad som sker skulle regeringen ha svårt att försvara sig.
Tomas Kåberger
är ordförande för stiftelsen Japan renewable energy foundation och arbetar med strategiska energifrågor på Chalmers. Han var generaldirektör för Energimyndigheten 2008 till 2011.