Miljörörelsens kärnavfallssekretariat, Milkas, anser att inkapslingsanläggningen inte kan särskiljas från slutförvaret i MKB-samråden så som SKB AB gör, eftersom inkapslingsanläggningen är ett första steg mot ett slutförvar. Om stora investeringar görs i inkapslingsanläggningen kan sedan inte frågan om slutförvaret behandlas på ett förutsättningslöst sätt, eftersom det ingår i den helhet som man redan investerat i, och det blir då svårare att ändra planerna, Om det t ex skulle finnas bättre biosfäriska omständigheter för slutförvar på en annan plats, blir det svårt att byta plats – slutförvaret kommer sannolikt ändå att hamna på samma plats som inkapslingsanläggningen. Eftersom inkapslingsanläggningen är designad för KBS-3-metoden, blir det också osannolikt att metodvalet omprövas. Synpunkter om att inkapslingsanläggningen ska behandlas som en del i ett slutförvarssystem har tidigare uttalats av både länsstyrelsen i Kalmar län och länsstyrelsen i Uppsala län, vilket framgår av bilaga 2 och 3 till samrådsunderlaget, ”Beslut om betydande miljöpåverkan”.
SKI ska inte göra något yttrande förrän 2010, då hela ansökan för både inkapslingsanläggningen och slutförvaret lämnats in. Vi anser att myndigheterna ska yttra sig om inkapslingsanläggningen i förhållande till slutförvaret redan nu. Ett långt uppehåll i behandlingen av frågan kommer att medföra att intresset för avfallshanteringsfrågan svalnar och debatten tystnar.
En preliminär säkerhetsredovisning, PSR, håller på att tas fram nu för att vara med i den ansökan för både inkapslingsanläggningen och slutförvaret som ska lämnas in 2008. Vi är oroade över att säkerhetsanalysen inte är med tidigare i processen. Nu fokuseras samråden till alltför stor del på diskussioner om buller, landskapsbild, vägtransporter och resursförbrukning, som om det skulle handla om vilket byggnadsprojekt som helst. Det som är speciellt för hantering av kärnavfall är ju att det fortsätter att vara farligt under extremt lång tid framåt, inte bara under byggnads-, drifts- och rivningsskedena. Detta borde beaktas i betydligt högre grad när man beskriver miljökonsekvenser. SKB AB skriver i sin bok ”Inkapsling” att slutförvaret med säkerhet kommer att hålla för kommande istider. Milkas undrar hur kärnavfallsbolaget så tvärsäkert kan avfärda alla riskscenarier, tvärtemot vad Institutionen för paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet kommit fram till. Milkas anser att det i MKB-underlaget för inkapslingsanläggningen måste finnas med scenarier som beskriver t ex jordbävningar, istider och läckage av radioaktivt material, då dessa i alla högsta grad är miljökonsekvenser.
I underlaget till samråd, i kapitlet ”Alternativ”, finns ett avsnitt om alternativa lokaliseringar och ett avsnitt som beskriver nollalternativet, d v s att fortsätta lagra kärnavfallet i Clab. Detta kan inte kallas för en redovisning av alternativ, eftersom den inte ens tar upp några alternativa metoder, som t ex torrförvar eller någon annan form av övervakat förvar. Milkas har kritik mot att kärnavfallsindustrin fortsätter att låsa sig vid KBS-3-metoden utan att göra en seriös utforskning av alternativa metoder, så att en jämförelse mellan olika metoder kan göras.
Skillnaden mellan uppdragsforskning och fri forskning borde också tas på allvar. Milkas är förvånade över att vår kritik mot bristen på fri och oberoende forskning om olika metoder att hantera kärnavfallet avfärdades på samrådsmötena 14 och 17 november om inkapslingsanläggningen. Argumenten var att SKB AB inte talar om för de forskare de anlitar vad de borde komma fram till, och att all forskning är kritisk. Det är ett välkänt faktum att man som forskare påverkas av olika faktorer, bland annat av vem som är ens uppdragsgivare och vilka frågeställningar uppdragsgivaren är intresserad av att få besvarade. Det vore märkligt om kärnavfallsbolagets forskare skulle vara det enda undantaget från detta allmänna fenomen. SKB AB framför också att alternativet till att gå efter nuvarande forskning skulle vara att ”vänta och se” om något bättre skulle dyka upp, d v s de framställer det som om deras handlingssätt är det enda alternativet till passivitet. Milkas anser att det är viktigt med fri och oberoende forskning kring avfallshanteringen, innan man fattar ett beslut som kommer att ha långsiktiga konsekvenser i hundratusentals år – inte bara forskning av en part som har intresse av att hitta en snabb lösning. På samrådet 17 november framkom det som svar på en fråga från Milkas att det inte finns några lagliga hinder för att SKB AB lägger delar av sina forskningsanslag på oberoende forskning på universiteten.
Synpunkter på lokaliseringen av inkapslingsanläggningen och slutförvaret
Oavsett metodval och den tekniska utformningen av slutförvaret, så finns det en övergripande invändning mot de två lokaliseringar som SKB AB och samråden nu är helt inriktade mot: Östersjön är redan starkt radioaktivt förorenad. Att då placera en inkapslingsanläggning och ett framtida slutförvar i Oskarshamn eller Forsmark, alldeles vid Östersjön, måste kunna ifrågasättas. Förväntade utsläpp från dessa anläggningar till Östersjön påverkar även alla andra länder runt Östersjön – de bör därför informeras och inkluderas i samrådsprocessen.
Synpunkter på höstens samrådsmöten
Gällande MKB-forum i Oskarshamn och samråds- och MKB-grupp i Forsmark finner Milkas att den rumsliga placeringen var störande för den demokratiska processen under mötet. Miljöorganisationerna och allmänheten placerades bakom industrins, kommunens och länsstyrelsens ryggar. Tiden för frågeställningar var för kort. Milkas ställer sig positivt till besluten att MKB-forum i Oskarshamn ska vara öppna för allmänheten och att miljöorganisationer som får medel från kärnavfallsfonden ska få vara observatörer i samråds- och MKB-grupp i Forsmark. Vi ställer oss också positiva till att samrådsmötena den 14 och 17 november denna gång präglades av diskussion och mindre av kärnavfallsindustrins föredrag.
Tyvärr har vi iakttagit att SKB AB:s representanter ofta har en ”klappa på axeln-attityd” till dem som kommer med frågor och kritik och vill framställa det som om kritiken beror på okunnighet och därför ska bemötas med förklaringar. Dessutom ifrågasatte SKB:s representanter att miljöorganisationerna ”tänker arbeta enligt de lagar och bestämmelser som gäller”. Detta för att vi är kritiska mot att SKB håller i samrådsprocessen, vilket lagen kräver att de gör. Att vi har en egen åsikt om hur samrådsprocessen borde gå till är inte olagligt, och borde inte bemötas som om det vore det. Milkas tycker dessutom att kärnavfallsindustrin inte behöver dominera samrådsprocessen så som de gör, även om det är de som är ansvariga för den. Till exempel kan man, istället för att SKB AB för protokoll, ha en opartisk protokollförare. En förutsättning för korrekta diskussionsprotokoll är också att ljudupptagning finns att tillgå. Apropå tekniska hjälpmedel tycker Milkas att det är fel att kärnavfallsindustrin försöker stoppa filmdokumentation av samråden. Samråden är offentliga nationella forum som bör hållas öppna. Speciellt angeläget anser Milkas detta vara då SKB AB själva frikostigt använder bilder av oss i miljörörelsen för att illustrera sina skrifter utan att ange våra namn, organisationstillhörighet eller de ståndpunkter vi framför. Mötet skulle också kunna ha en verkligt oberoende/opartisk moderator, inte en som är formellt utomstående men som valts ut av kärnavfallsbolaget.
Slutligen vill vi poängtera att vi vid flera tillfällen iakttagit en tråkig attityd hos kärnavfallsbolaget som tar sig uttryck i att de naiviserar allmänheten genom att hävda att den inte är intresserad av de stora framtida riskfrågorna, utan av mindre frågor som vägdragningar, kortsiktiga jobb och tillfälliga bullerproblem. Det har t o m varit så att företrädare för SKB AB försökt vända allmänheten mot oss i miljöorganisationerna genom att hävda att de frågor vi anser centrala, t ex den radioaktiva strålningen, inte intresserar allmänheten.
Sammanställt enligt uppdrag
för Miljörörelsens Kärnavfallssekretariat
Elisabet Ahlin
Maria Kuylenstierna
Marika Dörwaldt