Skrivelse överlämnad av Miljörörelsens kärnavfallssekretariat vid uppvaktning på Näringsdepartementet den 14 februari 2007

Milkas

Miljörörelsens kärnavfallssekretariat, MILKAS, har bildats av riksorganisationerna Folkkampanjen mot Kärnkraft/Kärnvapen (FMKK) och Miljöförbundet Jordens vänner (MJV), för att delta i de utökade samråden kring lokaliseringen av anläggningar för slutlig förvaring av använt kärnbränsle.

Miljörättsligt perspektiv
Både Esbokonventionen och MKB-direktivet kräver full miljökonsekvensbeskrivning (MKB) för avfallslagring inom kärnbränslecykeln. Även miljöbalken kräver full MKB för avfallslagring.

Den svenska MKB är underordnad EG-rätten och har att ta hänsyn till ingångna konventioner. Miljöbalken uppfyller inte EG-rätten och inte heller fullt ut Esbo-konventionen. EG-direktivets regler har preciserats av EG-domstolen, vars domar är bindande för svensk rätt, svenska domstolar och regeringen. EG-domstolen har slagit fast att MKB-direktivet har direkt effekt samt att detta också är till för dem som kan påverkas av ett projekt. Om det finns brister i MKB:n ska projektet kunna stoppas.

Alternativa platser och metoder
Som vi ser det har samrådsprocessen hittills inte levt upp till kraven på alternativredovisning av plats och metod. En seriös behandling kräver en förutsättningslös undersökning av olika alternativ, samt att oberoende forskare tilldelas rimliga resurser i förhållande till huvudalternativet, slutförvar i grundvattenförande urberg, vilket drivs av Svensk Kärnbränslehantering (SKB) AB.

De resurser som satsats på att titta på metoder som t.ex. övervakad lagring och torrförvar, har getts försvinnande små anslag i jämförelse med KBS-3-metoden.

MKB-myndighet?
Enligt miljöbalken är det exploatören själv som genomför MKB:n. Detta avviker från EG-direktivet på ett sätt som kan ge processen problem i framtiden. Exploatören ska ha ansvar för att de uppgifter kommer in som behövs för MKB, men EG-direktivet förutsätter en ansvarig myndighet som MKB-ansvarig. Det betyder rimligtvis att det är MKB-myndigheten som ska styra processen och ansvara för den, och inte sökanden. Det finns dock ingen myndighet som styr MKB-processen, och det är ett problem att SKB sätter agendan och styr samråden.

Om vi till detta lägger grundidén om allmänhetens deltagande, så ligger det inbyggt i EG-direktivets idé om en myndighet som adressat för direktivets regler, att allmänheten och direkt berörda ska kunna vända sig till denna och ställa krav, inte vara utlämnade till en sökandes egna bedömningar om vad som ska vara med. Insyn och deltagande är nödvändigt.

INKA-ansökan leder till reellt beslut
När det gäller den aktuella inkapslingsanläggningen som SKB nu lämnar in ansökan om, anser Milkas att den inte kan särskiljas från slutförvaret i MKB-samråden så som SKB AB gör, eftersom inkapslingsanläggningen är ett första steg mot ett slutförvar och ett reellt beslut.

Reella beslut föreligger när någon, som kan inverka på bedömningen eller dess underlag, redan har bundit upp sig eller på andra sätt låst sig vad gäller projekt och alternativ. En MKB-process ska enligt grundmodellen vara avslutad och granskad redan före eventuella reella beslut.

En MKB ska vara heltäckande och det strider därför mot både miljöbalken och EG-direktivet att arbeta med olika MKB för olika prövningar av ett och samma projekt eller program

Avgifter och säkerhetsbelopp
En viktig utgångspunkt för den svenska politiken är att dagens kärnkraftsproduktion ska stå för alla framtida kostnader för avfallshantering och rivning av kärnkraftsanläggningar. Kärnkraften ska bära sina egna kostnader. Vi ska inte övervältra på kommande generationer att ta dessa kostnader och miljökonsekvenser.

Som framgått av Finansieringsutredningen och av det seminarium som ordnades av Kasam vintern 2005 (SOU 2005:83) är risken mycket stor att framtida generationers skattebetalare får stå för en stor del av slutnotan för rivning av kärnkraftverken och hantering av avfallet.
För att garantera att tillräckliga medel finns avsatta för dessa kostnader, och att dagens konsumenter av kärnkraftsel står för kostnaderna, måste betydligt mer pengar avsättas.

Det visar sig nu att det redan finns en fondbrist för Barsebäck på 300 – 400 miljoner kronor.

Vi kräver också att Finansieringsutredningens förslag till ändrade principer för avgiftsuttaget snarast genomförs. Det är ytterst otillfredsställande att betalningsansvaret ligger på de lokala kärnkraftsproducenterna och inte på moderbolaget. Avgiftssystemet fungerar därmed inte som en garanti för att kärnkraftsproduktionen (och konsumtionen) idag står för alla framtida avfalls- och rivningskostnader, utan snarare som en garanti för producenterna att deras kostnader inte blir högre än de medel som samlats i kärnavfallsfonden.

För Milkas

Eva Linderoth
Vice ordförande