Publicerad i Dangens Nyhter, 2 februari 2022 på
https://www.dn.se/kultur/anita-goldman-med-avgrundsdjup-arrogans-lamnar…
(Publicerad här utan bilderna.)
KULTURDEBATT
Anita Goldman: Med avgrundsdjup arrogans lämnar vi vårt giftiga avfall till framtidsmänniskorna
Genom att gräva ner vårt radioaktiva avfall för hundratusen år framöver gör vi oss skyldiga till ett oerhört brott mot framtiden. Att medborgarna är så tysta kan bero på den ogripbara tidsrymden. Men det finns en motrörelse och jag är övertygad om att den kommer att mobilisera, skriver Anita Goldman.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Många av oss förvånades över det massiva utgjutandet av sorg när Notre-Dame katedralen i Paris gick upp i lågor häromåret. Det var som om det kollektiva undermedvetna kom upp till ytan och exploderade i ljuset av de där lågorna. Värden som sällan benämns eller ens erkänns, hotades plötsligt. Det handlade om skönhet, kontinuitet och kollektiva platser där andra värden än köpenskapens står i centrum. Som helighet.
Inte bara Parisbor och fransmän berördes utan en hel värld, åtminstone vår kulturkrets, den europeiska.
Många gånger har jag förundrats över skaparna av dessa byggnadsverk. Hur tänkte de som initierade uppförandet; byggherrarna, finansiärerna, arkitekterna, konstnärerna? De som satte igång dessa väldiga projekt, trots att de var medvetna om att de inte skulle leva och få se dess fullkomnande? Notre-Dame uppfördes mellan 1163 och 1345, den tog alltså nästan 200 år att färdigställa. Den berömda Kölnerdomen byggdes mellan 1248 och 1880. Och uppförandet av Ulmkatedralen i samma land tog femhundra år. Katedralen stoltserar inte enbart med världens högsta kyrktorn, utan även med att vara världens kanske första crowdfundade projekt, endast lokala medborgare finansierade det.
Det är svårt att i dag föreställa sig att någon skulle satsa energi och pengar på ett projekt han vet att han inte själv kommer att få se frukterna av. Vi har regredierat som kultur, omedelbar behovstillfredsställelse är praxis. Det som inte går snabbt att tillverka eller odla hjälper vi på traven med alla till buds stående medel; att vi därmed utarmar jorden, luften och människors hälsa, får vara. Likt små barn har vi ett begränsat tidsperspektiv, allt ska ske nu och till låga priser. Vi kallar detta effektivitet. Det är kanske vår kulturs själva urmyt, att vi tror oss vara effektiva.
Vårt enda långsiktiga perspektiv, det som rör sig bortom vår egen behovstillfredsställelse, handlar om hur vi skjuter skadorna vi åsamkar framför oss, till kommande generationer. Som ingen annan civilisation i vår arts historia skjuter vi med berått mod – och med en avgrundsdjup arrogans och vårdslöshet – konsekvenserna av en förgiftad planet på framtiden. Vi lämnar vårt radioaktiva avfall i jorden för hundratusen år framöver. Med vilka symboler och med vilket språk ska vi kommunicera med de som lever då? Hur ska vi om femhundra, tusen eller detta ogripbara hundratusen år varna för radioaktivitet?
Förslagen om att skapa blå skogar, katter eller extremt stora, avskräckande spikformationer för att signalera livsfara till framtida människor som närmar sig slutförvaringsplatserna kan man inte läsa om annat än med fasa och yttersta häpnad. I Sverige är det Svensk Kärnbränslehantering (SKB), som ägs av de svenska kärnkraftsproducenterna, som fått uppdraget att skapa ”ett nyckeldokument som ska kunna förstås av så många som möjligt så långt in i framtiden som möjligt”. Ingen fiktion kan längre mäta sig med verkligheten.
Den som kallar kärnkraft för grön eller ser den som en tillfällig lösning på klimatkrisen, har inte tagit in själva fundamentet för vårt nuvarande predikament
”Ska jag hålla reda på min bror?”, sa Kain, Bibelns första mördare. Och sedan, när han insåg djupet av sin synd: ”Mitt brott är för stort för att förlåtas”. Ja, kan man bli annat än gammaltestamentlig när man försöker greppa och uttrycka det oerhörda brott mot framtiden som vi nu – med ett par ”expertpaneler” och en helt obegripligt ansvarslös politikerklass – begår mot våra bröder och systrar i framtiden?
Att medborgarna är så tysta, kan det bero på att kärnavfallets frågor är så skrämmande och obegripliga att man helt skjuter saken ifrån sig? Att hundratusen år är en tidsrymd som man helt enkelt inte kan omfatta? Att man vaggats in i en falsk trygghet eftersom ingen olycka inträffat på fyrtio år? Se, det är ett tidsperspektiv; fyrtio år!
Kanske låter man sig lugnas av att EU-kommissionen vill klassa kärnkraften som en grön investering. Men den som kallar kärnkraft för grön eller ser den som en tillfällig lösning på klimatkrisen har inte tagit in själva fundamentet för vårt nuvarande predikament. Kärnkraften är inte och kan aldrig bli en lösning. Den är själva urbilden för vad som gått fel; en storskalig utvinning av naturens resurser utan tanke på att de är ändliga eller på vad en sådan rovdrift kommer att leda till. Inte endast för de där ogripbara framtidsmänniskorna, utan också för de hundratusentals människor och områden som redan skadats vid brytningen av uran. Perifera områden och perifera människor, långt bort från maktcentrum och beslutsfattare.
Detta land, som nu får den tvivelaktiga äran att bli världsnyhet som ”lösare” av kärnavfallsfrågan födde en gång för inte så många decennier sedan en mycket stor och livaktig folkrörelse mot kärnkraft. Det finns en livskraft i Folkrörelsesverige som inte har sinat. Den har rört sig långt bort från det regeringsparti som förra veckan fattade det skamliga beslutet. Ett beslut som är kopplat till fördubblad kärnavfallsproduktion fram till år 2040 och – som det ser ut med det politiska vurmandet för ”grön kärnenergi” – ny kärnkraft i stället för avveckling. Men rörelsen finns där och kommer att mobilisera, det är jag övertygad om. Något annat är inte möjligt.
Läs mer:
Anita Goldman: Klimathotet och experimenten med atombomben bygger på samma respektlöshet
https://www.dn.se/kultur/anita-goldman-klimathotet-och-experimenten-med…
Författare, har bland annat skrivit dokumentärromanen ”Om jag så måste resa till Los Alamos” som utkom 2009 och handlar om skapandet av atombomben.